Jag och cyklister

Jag har egentligen inte något emot cyklister generellt, eller har jag det...? JO, jag har något emot alla cyklister. Det händer något med människor när de äntrar sin Cresent, DBS eller vad det nu kan vara. De blir liksom okrossbara kungar med övermänsklig tilltro till sig själva och sin rätt att ta sig fram. Det slår aldrig fel.

Kommer jag vid ett övergångsställe med bilen och en cyklist närmar sig så vet jag redan innan att han/hon inte ens kommer tänka tanken att stanna och släppa förbi mig. Nej, de blåser förbi Herr Gårmanskylten så att det visslar om det och fräser över de vita strecken så att de krullar sig i kanterna. Själv står jag på bromsen om det är en sån dag. Annars står bilen still eftersom jag inte vill få bilen nedsullad..

Senast idag kom det en dåre i slimmad blå träningsoverall som blåste över ett övergångsställe mitt framför näsan på mig och barnen på väg hem från skolan. Tätt efter kom en kvinna i lite makligare tempo men fortfarande samma målinriktning, att komma över till andra sidan gatan utan att behöva stanna.

Jag blev irriterad, arg, förbannad. Och slängde väl ur mig några väl valda ord och svordomar om dårar, idioter och annat som barnen egentligen inte skulle ha hört.

Då säger dottern på sitt lite tweenie-aktiga vis: "Jag hoppas verkligen att det inte var tanten du svor åt för hon är XXXXXX:s mamma!!!"

Jag: "Ehh, njaeee...jo..eller neeee...det var gubben jag svor åt. Tanten var ingen idiot..". Pinsamt fegt men inte kul om det kommer ut i skolan att jag tycker att XXXXXX:s mamma är en j..la idiot, som jag inte ens känner och verkligen inte har några synpunkter på. Annat än när vi möts i trafiken bil vs cykel.

Dottern: " Det där går jag inte på mamma..jag vet vad du tycker..."

På detta följer en lång predikan om at det absolut inte får diskuteras i skolan om vad jag sagt i bilen idag.

Undrar om ungen hinner in på skolgården imorgon innan alla vet...

Lite barnsjukdomar

..och jag syftar inte på vattkoppor och påssjuka utan mina inlägg som kom i lite fel ordning. Hoppas att ni har överseende med mina små fadäser tills jag är lite mer hemma när det gäller Blogspot..

Det ofattbara

Jag har letat i hela hemmet. Ringt mannen, sms:at densamme, slitit mitt hår, biti ner naglarna och svurit långa eder över varför saker och ting aldrig kan ligga där de ska.

Så låter jag blicken vandra upp på en hylla i dotterns rum. En hylla som sällan används men som satts upp för att förvara saker på som man är lite extra rädd om. Där ligger den. Mobilladdaren som har tagit halva min sjuka dag i anspråk. Den ligger precis där den ska, bör, förväntas ligga.

Undrens tid är inte förbi...

En nystart

Tänk att sjukdom skulle få mig att äntligen göra slag i saken och starta en blogg bara för mig själv. Och er läsare förstås. För jag hoppas att ni är flera som kommer att gilla mina galna, allvarliga, roliga, arga och ibland helsjuka inlägg.

Vi börjar så, ni är så välkomna hit!

Att be om det omöjliga

Mannen ringer hem och ber mig i förbifarten att ladda dotterns mobil då de ska iväg i eftermiddag och verkligen behöver den. Jag vet inte om han förstår vidden av det hela..?!

1. Jag är sjuk, darrig och svag. Tar mig knappt till köket utan att drabbas av yrsel och illamående.
2. Dotterns mobil ligger inte så att man "bara tar den", garanterat.
3. Laddaren till hennes mobil är om möjligt ännu mer omöjlig att lokalisera då den kan ligga såväl hos råttan (husdjuret) som i någon väska, inslängd i garderoben, i en låda med leksaker eller någon annanstans där ingen människa på denna jord skulle komma på tanken att förvara en mobilladdare.

Jag hasar mig ur sängen och hittar mot förmodan telefonen nästan på en gång. I en låda med leksaker. Hur den har hamnat där förstår jag inte, men just därför är det där jag letar och finner. Försöker med samma strategi med laddaren och hasar, vit som ett lakan, mot byrån där "vi har våra mobilladdare", eftersom det är den mest osannolika platsen att hitta den på .

Innan jag öppnar första lådan vet jag att det är kört. I byrån från 1800-talets senare hälft som är mitt, och även borde vara mannens ständiga dåliga samvete,  ligger skarvsladdar, mobiltelefoner och laddare från 1995 och framåt, solglasögon i massor, hörlurar till förbannelse (varför denna mängd??), biljetter, kameraladdare, USB-minnen och you name it. Men inte dotterns laddare, förstås.

Yrseln tilltar och jag drar och sliter i det nystan som består av allt utom det jag letar efter. Jag ringer mannen och frågar om han vet var den kan ligga. " I byrån" säger geniet och vi lägger på.

Där är vi nu. Ingen telefon betyder att mannen inte kan hämta dottern ikväll när hennes första tillfälle på nya aktiviteten är klar eftersom vi inte vet hur länge de kommer att hålla på. Jo, vi har frågat ledaren som inte heller vet, eftersom det är just första gången och lite osäkert hur mycket tid som kommer att behövas.

Känns sådär..